Kiwa Saito

©Kiwa Saito

Visa alla artiklar

Kiwa Saito broderar sin dagbok

Intervju på Zickermans Värld. Publicerad 2013-02-25.

Ett år av ens liv på en tjugoåtta meter lång tygrulle, broderat i små svarta bokstäver. Tre sådana rullar har textilkonstnären Kiwa Saito hunnit skapa sedan hon började brodera dagboksanteckningar för tre år sedan. Nyligen visade hon upp sitt verk för första gången på Form/Designcenter i Malmö.

– Det kändes läskigt först att okända människor skulle läsa om när jag känner mig glad, ledsen eller trött. Men nu känns det bra och jag vill visa det igen, säger hon.

Idén om att brodera en dagbok kom under utbildningen Textil-kläder-formgivning på Steneby, som hon gick ut våren 2012. Det var under ett projekt där de skulle skildra sin yrkesidentitet som tanken på att berätta sig själv genom något som hon gärna arbetade med, broderi, växte fram. Som form valde hon vitt tyg som hon rullade som gamla japanska skrifter, och fick på det sättet även in sin japanska identitet i verket.

– I början skrev jag inte så mycket om mina känslor, bara datum och vad jag hade gjort. Jag skrev inte ut någons namn eftersom jag visste att jag skulle visa upp det för andra på skolan.

Efterhand släppte blygheten och idag försöker hon att brodera så ärligt som möjligt, utan att redigera sig själv.

– Om jag till exempel har bråkat med min pojkvän så tar jag med det det, annars skulle det kännas som en fuskdagbok.

Ungefär en till en och en halv timme om dagen lägger Kiwa Saito på dagboksbroderiet. Hon skriver först med blyerts på tyget och fyller sedan i med svart tråd. Inte en enda dag har hon missat att dokumentera sedan starten.

– När jag har mycket att göra eller är trött kan det vara jobbigt att behöva brodera. Men jag kan inte sova innan jag har broderat några rader i dagboken. På samma sätt som man tvättar ansiktet, äter och klär på sig varje dag så måste jag brodera.

Att det blev just broderi som uttrycksform menar hon beror på att det är så smidigt att ta med sig, hon kan ta upp sitt broderi på bussen eller ett kafé. Hon tycker också om att antecknandet tar längre tid än om hon hade skrivit med papper och penna.

– Broderiet blir lite som meditation. När jag skriver med nål och tråd så kommer varje känsla in i mitt huvud tydligare än om jag hade skrivit det med penna, jag känner det verkligen.

Det händer att folk blir nyfikna om hon broderar på en allmän plats, och frågar vad det är eller tjuvläser några rader.

– Det kan vara jobbigt men ändå vill jag visa. Jag tycker egentligen inte om att prata om mig själv inför mycket folk. Nu kan broderiet berätta åt mig.

Text: Paula Rooth